Denna dag hade vi egentligen tänkt att ta en låååång sovmorgon. Men ingen av oss fann någon ro att sova så länge. Det var vår sista dag och det kändes overkligt!! För sista gången så åt vi rostade mackor med honung, kommer bli skönt att få äta riktigt pålägg igen! Resten av morgonen, använde vi till att packa klart, fota huset och slänga olika grejer som vi ej ville ha med hem... När taxin kom för att hämta upp oss, så fick han knappt in alla våra väskor i bagaget. Vi fick se vår stackars taxichaufför, försöka pussla in väskorna. I slutändan, så blev han tvungen att koppla ur ljudsystemet för att få in allt vårt bagage. Efter att bagagedörren var stängd, så tog vi farväl av våra koordinatorer och hoppade sedan in i taxin. Det blev ett bitterljuvt farväl av Goa och vi alla tittade ut ur fönstren och försökte lägga varje del av trafiken på minnet. Det kändes helt sjuuuukt att det var sista gången som vi fick se detta!! Väl framme på flygplatsen så gav vi vår chaufför en rejäl dricks och tackade honom för att han kört oss under dessa två veckor. Direkt när vi fått ur våra väskor , ur bilen så dök en man upp. Han tog alla våra tunga väskor och slängde upp på en enda vagn. Vi ville ej ha någon ''hjälp'' men han hade packat vagnen så hårt, att vi inte orkade putta den själva. Vi lät då ''gubben'' putta vår vagn in till flygplatsen. Nästan alla av oss var rädda för att vi skulle få övervikt på vårt bagage. Men i Goa så fick vi aldrig veta om vi hade det, eftersom ''gubben'' la på alla våra väskor samtidigt. I vanliga fall så brukar man ju lägga på en väska i taget, så att man ska veta vad varje väska väger. Men i Goa så verkade man inte bry sig. Alla väskorna bara skickades vidare, utan någon kommentar, så vi gick vidare till säkerhetskontrollen. ''Gubben'' begärde 200 rupies, för hans 5minuters jobb.. Det hade blivit ca 2 byxor som istället gick rätt ner i hans ficka. Men jaja, vi hade pengar över, som vi inte kan använda i Sverige så han kunde lika gärna få lite.. Säkerhetskontrollen gick vi genom utan några problem, och vi satte oss sedan ned för att vänta på vårt flyg. Goa's flygplats var väldigt dålig, toaletterna luktade väldigt äckligt och den enda affären som fanns, var en liten kiosk med typ 300 % högre pris än i en verklig butik i Indien. Hääärligt, när man är sjuukt sugen på en cola! När vi väl gått ombord på planet och skulle lyfta, så fick vi den vanliga metoden. En skumpig påfart, dånande motorer och när man väl lyfte, så var det rätt upp! Flygturen gav dom flesta av oss lock i öronen, vilket ledde till att vissa (Therese) typ skrek över hela planet, när hon skulle prata. Efter en mellanlandning i Bombay och ca en två timmars flygtur till så var vi framme i Delhi. Nu var det åter igen dags för att checka ut bagaget, men den här gången så hade vi en väntetid på 16 timmar, tills vårt nästa flyg skulle avgå. Häääärligt!!! Vi bestämde oss för att fixa nån bra middag, eftersom att flygplansmaten inte var någon succé. Dock så fick vi ju inte gå in på själva ''flygplatsen'', eftersom man inte får checka in förrän högst 3 timmar innan. Så vårt middagsutbud var antingen indisk mat, (Nej tack!) eller varma mackor. Varma mackor blev beställda och så länge bytte vi om till mysbyxor och långärmade tröjor. Efter maten så ville Nadja och Julia väldigt gärna gå ut och se Dehli. För att kunna säga att dom varit där. Men det blev allt annat än en trevlig upplevelse. Många kanske skulle säga ”Är de helt dumma eller?!” Men det var en helt vanlig ankomsthall, där familj och vänner väntade för att hämta upp nära och kära. Så Nadja och Julia gick ut och kollade sig omkring och var helt enkelt väldigt glada över att ha kommit till Dehli. Efter fem minuter gick det tillbaka mot ingångarna, men de blev stoppade med en gång. Vakterna stod som alla andra vakter med k-pistar och såg extremt nonchalanta och dryga ut. De bad oss att vänta och efter ett tag frågar Nadja om de överhuvudtaget får gå in igen. Ett kyligt nej, var det enda svaret de fick. Stumma av hans svar, började Nadja få panik. Hon frågade vad han menade och förklarade att alla deras tillhörigheter fanns två meter från var de stod och att de skulle med ett plan. ”Sorry, once you go out you can´t go inside again.” var hans enda svar och Nadja och Julia visste att han var allt annat än ledsen. Sedan tillade han ”Buy a new ticket:” Men att tjafsa med en dryg indier med k-pist, var nog ingen bra idé. Frustrerade och rädda över situation gick det till ett par andra vakter. Som i princip sa likadant, med de kunde man åtminstone tala med. Med gråten i halsen såg sig Nadja hjälplöst omkring. Då kom en man fram och frågade vad som hände. Vi förklarade hela situationen och mannen försökte prata med vakterna. Efter tio minuters diskuterande fick vi till slut passera, men mannen som hjälpte oss var tvungen att följa med och kolla vårt bagage osv. Tack gode Gud, för denna underbara mannen! Fyyy, vad otäckt det var! Vi har nog alla lärt oss att aldrig lämna en flygplats om de inte är sista hållplatsen. Efter denna händelse så gick vi mot vänthallen. Men såklart! På Indiens flygplatser så kan man aldrig vara säker på att komma fram. Naturligtvis så blev vi av alla människor inkallade till ett rum för smuggelgods. Nadja och Sara ''förhördes'' längst in i rummet, medan Therese och Julia blev ''förhörda'' vid skrivbordet bredvid dörren. Vi fick frågor om vi hade med oss mat eller andra olagliga ting över gränsen. När vi svarade nej på alla frågor så frågade gubbarna vart vi hade varit och småpratade lite. Ärligt talat så kändes det som att vi blivit inkallade bara för att gubbarna ville prata lite.. För att få gå in i vänthallen så var vi tvungen att gå genom ytterliggare en kontroll. Denna gången så blev det biljett och pass som blev kontrollerade. När vi kommit genom den så tog vi hissen upp till vänthallen och möttes av ett litet rum för ca 50 personer med stolar i rader. Det fanns några liggstolar, som vi alla ville ha men dom var upptagna. Vi satte oss i dom hårda stolarna och plockade med godis som vi köpt. Efter lite tidningstittande och godisätande så blev en liggstol ledig. Det blev Nadjas säng och hon sov som ett litet barn. Medan vi andra turades om att försöka sova på stolarna och kanske fick ihop allt som allt nån timme så sov Nadja som en sten. Hon vaknade nån gång och erbjöd sig att vakta grejerna, men det var lika bra att nån fick sova, så vi lät henne sova vidare. När man ville gå på toa från vänthallen så la vi märkte till att det inte finns några toaletter. Skit också!! Det var bara att ta hissen ned igen och gå genom kontrollen av pass och biljett igen. Efter ett tag så blev Therese lite kompis med mannen i kontrollen och hon fick gå genom utan att bli kontrollerad. Efter 13 timmars väntan så fick vi äntligen gå till incheckningen och tullen. Nu var det åter igen dags för att fylla i formulär, sätta lappar på alla väskor och gå genom det häääärliga båset, för kroppsvisitering. När både vi och vårt handbagage var genom tullen så insåg vi att nybörjaren som stämplade våra väskor hade missat Nadjas. Men vad ska man göra, vi var hungriga så vi försökte hitta nått ''svenskt''. Vi hittade en Mc Donald's till vår lycka. Men naturligtvis så var det deras frukost meny. Suck!! Istället så hittade vi en pizzeria men dock så fanns det ju varken kokött eller griskött. Så vi fick överge tanken på en fet ''porschetta'' (stavning) och istället ta en pizza med kyckling. Efter ca 10 minuter, en kvart så fick vi våra pizzor. Till vår glädje så smakade denna pizzan, pizza istället för varm macka. Underbart!! Vårt nästa äventyr blev att försöka spendera resten av våra pengar. Sara och Nadja ville köpa parfymer till sina bröder, men insåg snabbt att butiken inte tog indiska rupier i Indien. Butiksägaren tipsade om att Indiska invånare får köpa för indiska rupier, så om vi raggade upp nån med ett indiskt pass och gav honom pengar så kunde han köpa åt oss. Gjort och sagt! Senare när vi gick in i en annan butik så berättade den butiksägaren där, att det som Nadja och Sara tidigare gjort var en olaglig handling, som kunde ge straff.. Woooooops! Nadja köpte massa grejer på bodyshop för sina sista pengar. Åhh vad det luktade gott! Det påminde oss om hemma.. Efter att vi shoppat loss, så fick vi skynda oss mot vår gate.. Där blev det åter igen en check av biljetter, pass och att våra väskor hade stämplingar. När Sara, Therese och Julia kommit genom, så blev Nadja stoppad! Alltid Nadja! Efter att hon tjötat lite och visat allt innehåll i väskan, så fick hon komma genom ändå. Puhh!! Efter det, så gick vi på planet. Det var sååå härligt att vara i ett finskt flygplan med finsk standard. Det blev en bra lyftning och vi tyckte att det var skönt att få lämna Dehli, efter 16 timmars väntan! Nadja var väldigt trött på Indiska flygplatser, så hon såg fram emot de västerländska. Vi alla chillade med lite film/ serier tills maten kom. Efter att vi ätit en stund, så hände lite grejer. Tanten framför Sara lutade bak sin stol, vilket ledde till att hon klämde Saras arm mellan två olika stolar. Sara började tjuta. Samtidigt så råkade Nadja skjuta iväg sin bricka med mat, vilket ledde till att det rullade mat över hela flygplanet. Sallad kunde upphittas i skor och runt stolar, kyckling kunde man hitta på golvet och allt var en röra. Sara kunde inte sluta skratta. Therese som sov, blev väckt av Julia som peka på golvet. Therese tog en blick på golvet och sa bara en sak: Nadja!! Resten av resan gick ganska lugnt och vi landade i Helsingfors ca 8 timmar efter vi lämnat Dehli. När vi skulle gå genom säkerhetskontrollen i Finland så fastnade Nadja i tullen. Produkterna som hon köpt på bodyshop, innehöll för mycket vätska, så tullen tog nästan allt! Så surt!!! Nu var vi alla rejält trötta, men vänttiden till nästa flyg var minimal, så vi skyndade oss till vår gate. Vi fick en kort flygtur, men när vi kom fram i Sverige så var vi utmattade. Vår resa hem hade varit väldigt lång och vi längtade efter att få komma hem. När vi fått våra väskor så fanns det en sista dörr att passera. Där stod nu den svenska tullen med deras hundar. Nadja som fastnat vid nästan varje tull på vägen hem, var övertygad om att hon skulle bli stoppad. Men som tur var gick vi alla genom utan problem. Dock så råkade Sara köra över hundens tass. Stackars hund... När vi gått genom tullen så möttes vi av våra familjemedlemmar. Vid det här laget så var vi extremt trötta och hungriga. Vi kramade bara om varandra och sa hejdå, för första gången på länge. Vår resa var klar, vi hade överlevt och fått underbara minnen för livet!