Denna dag hade vi egentligen tänkt att ta en låååång sovmorgon. Men ingen av oss fann någon ro att sova så länge. Det var vår sista dag och det kändes overkligt!! För sista gången så åt vi rostade mackor med honung, kommer bli skönt att få äta riktigt pålägg igen! Resten av morgonen, använde vi till att packa klart, fota huset och slänga olika grejer som vi ej ville ha med hem... När taxin kom för att hämta upp oss, så fick han knappt in alla våra väskor i bagaget. Vi fick se vår stackars taxichaufför, försöka pussla in väskorna. I slutändan, så blev han tvungen att koppla ur ljudsystemet för att få in allt vårt bagage. Efter att bagagedörren var stängd, så tog vi farväl av våra koordinatorer och hoppade sedan in i taxin. Det blev ett bitterljuvt farväl av Goa och vi alla tittade ut ur fönstren och försökte lägga varje del av trafiken på minnet. Det kändes helt sjuuuukt att det var sista gången som vi fick se detta!! Väl framme på flygplatsen så gav vi vår chaufför en rejäl dricks och tackade honom för att han kört oss under dessa två veckor. Direkt när vi fått ur våra väskor , ur bilen så dök en man upp. Han tog alla våra tunga väskor och slängde upp på en enda vagn. Vi ville ej ha någon ''hjälp'' men han hade packat vagnen så hårt, att vi inte orkade putta den själva. Vi lät då ''gubben'' putta vår vagn in till flygplatsen. Nästan alla av oss var rädda för att vi skulle få övervikt på vårt bagage. Men i Goa så fick vi aldrig veta om vi hade det, eftersom ''gubben'' la på alla våra väskor samtidigt. I vanliga fall så brukar man ju lägga på en väska i taget, så att man ska veta vad varje väska väger. Men i Goa så verkade man inte bry sig. Alla väskorna bara skickades vidare, utan någon kommentar, så vi gick vidare till säkerhetskontrollen. ''Gubben'' begärde 200 rupies, för hans 5minuters jobb.. Det hade blivit ca 2 byxor som istället gick rätt ner i hans ficka. Men jaja, vi hade pengar över, som vi inte kan använda i Sverige så han kunde lika gärna få lite.. Säkerhetskontrollen gick vi genom utan några problem, och vi satte oss sedan ned för att vänta på vårt flyg. Goa's flygplats var väldigt dålig, toaletterna luktade väldigt äckligt och den enda affären som fanns, var en liten kiosk med typ 300 % högre pris än i en verklig butik i Indien. Hääärligt, när man är sjuukt sugen på en cola! När vi väl gått ombord på planet och skulle lyfta, så fick vi den vanliga metoden. En skumpig påfart, dånande motorer och när man väl lyfte, så var det rätt upp! Flygturen gav dom flesta av oss lock i öronen, vilket ledde till att vissa (Therese) typ skrek över hela planet, när hon skulle prata. Efter en mellanlandning i Bombay och ca en två timmars flygtur till så var vi framme i Delhi. Nu var det åter igen dags för att checka ut bagaget, men den här gången så hade vi en väntetid på 16 timmar, tills vårt nästa flyg skulle avgå. Häääärligt!!! Vi bestämde oss för att fixa nån bra middag, eftersom att flygplansmaten inte var någon succé. Dock så fick vi ju inte gå in på själva ''flygplatsen'', eftersom man inte får checka in förrän högst 3 timmar innan. Så vårt middagsutbud var antingen indisk mat, (Nej tack!) eller varma mackor. Varma mackor blev beställda och så länge bytte vi om till mysbyxor och långärmade tröjor. Efter maten så ville Nadja och Julia väldigt gärna gå ut och se Dehli. För att kunna säga att dom varit där. Men det blev allt annat än en trevlig upplevelse. Många kanske skulle säga ”Är de helt dumma eller?!” Men det var en helt vanlig ankomsthall, där familj och vänner väntade för att hämta upp nära och kära. Så Nadja och Julia gick ut och kollade sig omkring och var helt enkelt väldigt glada över att ha kommit till Dehli. Efter fem minuter gick det tillbaka mot ingångarna, men de blev stoppade med en gång. Vakterna stod som alla andra vakter med k-pistar och såg extremt nonchalanta och dryga ut. De bad oss att vänta och efter ett tag frågar Nadja om de överhuvudtaget får gå in igen. Ett kyligt nej, var det enda svaret de fick. Stumma av hans svar, började Nadja få panik. Hon frågade vad han menade och förklarade att alla deras tillhörigheter fanns två meter från var de stod och att de skulle med ett plan. ”Sorry, once you go out you can´t go inside again.” var hans enda svar och Nadja och Julia visste att han var allt annat än ledsen. Sedan tillade han ”Buy a new ticket:” Men att tjafsa med en dryg indier med k-pist, var nog ingen bra idé. Frustrerade och rädda över situation gick det till ett par andra vakter. Som i princip sa likadant, med de kunde man åtminstone tala med. Med gråten i halsen såg sig Nadja hjälplöst omkring. Då kom en man fram och frågade vad som hände. Vi förklarade hela situationen och mannen försökte prata med vakterna. Efter tio minuters diskuterande fick vi till slut passera, men mannen som hjälpte oss var tvungen att följa med och kolla vårt bagage osv. Tack gode Gud, för denna underbara mannen! Fyyy, vad otäckt det var! Vi har nog alla lärt oss att aldrig lämna en flygplats om de inte är sista hållplatsen. Efter denna händelse så gick vi mot vänthallen. Men såklart! På Indiens flygplatser så kan man aldrig vara säker på att komma fram. Naturligtvis så blev vi av alla människor inkallade till ett rum för smuggelgods. Nadja och Sara ''förhördes'' längst in i rummet, medan Therese och Julia blev ''förhörda'' vid skrivbordet bredvid dörren. Vi fick frågor om vi hade med oss mat eller andra olagliga ting över gränsen. När vi svarade nej på alla frågor så frågade gubbarna vart vi hade varit och småpratade lite. Ärligt talat så kändes det som att vi blivit inkallade bara för att gubbarna ville prata lite.. För att få gå in i vänthallen så var vi tvungen att gå genom ytterliggare en kontroll. Denna gången så blev det biljett och pass som blev kontrollerade. När vi kommit genom den så tog vi hissen upp till vänthallen och möttes av ett litet rum för ca 50 personer med stolar i rader. Det fanns några liggstolar, som vi alla ville ha men dom var upptagna. Vi satte oss i dom hårda stolarna och plockade med godis som vi köpt. Efter lite tidningstittande och godisätande så blev en liggstol ledig. Det blev Nadjas säng och hon sov som ett litet barn. Medan vi andra turades om att försöka sova på stolarna och kanske fick ihop allt som allt nån timme så sov Nadja som en sten. Hon vaknade nån gång och erbjöd sig att vakta grejerna, men det var lika bra att nån fick sova, så vi lät henne sova vidare. När man ville gå på toa från vänthallen så la vi märkte till att det inte finns några toaletter. Skit också!! Det var bara att ta hissen ned igen och gå genom kontrollen av pass och biljett igen. Efter ett tag så blev Therese lite kompis med mannen i kontrollen och hon fick gå genom utan att bli kontrollerad. Efter 13 timmars väntan så fick vi äntligen gå till incheckningen och tullen. Nu var det åter igen dags för att fylla i formulär, sätta lappar på alla väskor och gå genom det häääärliga båset, för kroppsvisitering. När både vi och vårt handbagage var genom tullen så insåg vi att nybörjaren som stämplade våra väskor hade missat Nadjas. Men vad ska man göra, vi var hungriga så vi försökte hitta nått ''svenskt''. Vi hittade en Mc Donald's till vår lycka. Men naturligtvis så var det deras frukost meny. Suck!! Istället så hittade vi en pizzeria men dock så fanns det ju varken kokött eller griskött. Så vi fick överge tanken på en fet ''porschetta'' (stavning) och istället ta en pizza med kyckling. Efter ca 10 minuter, en kvart så fick vi våra pizzor. Till vår glädje så smakade denna pizzan, pizza istället för varm macka. Underbart!! Vårt nästa äventyr blev att försöka spendera resten av våra pengar. Sara och Nadja ville köpa parfymer till sina bröder, men insåg snabbt att butiken inte tog indiska rupier i Indien. Butiksägaren tipsade om att Indiska invånare får köpa för indiska rupier, så om vi raggade upp nån med ett indiskt pass och gav honom pengar så kunde han köpa åt oss. Gjort och sagt! Senare när vi gick in i en annan butik så berättade den butiksägaren där, att det som Nadja och Sara tidigare gjort var en olaglig handling, som kunde ge straff.. Woooooops! Nadja köpte massa grejer på bodyshop för sina sista pengar. Åhh vad det luktade gott! Det påminde oss om hemma.. Efter att vi shoppat loss, så fick vi skynda oss mot vår gate.. Där blev det åter igen en check av biljetter, pass och att våra väskor hade stämplingar. När Sara, Therese och Julia kommit genom, så blev Nadja stoppad! Alltid Nadja! Efter att hon tjötat lite och visat allt innehåll i väskan, så fick hon komma genom ändå. Puhh!! Efter det, så gick vi på planet. Det var sååå härligt att vara i ett finskt flygplan med finsk standard. Det blev en bra lyftning och vi tyckte att det var skönt att få lämna Dehli, efter 16 timmars väntan! Nadja var väldigt trött på Indiska flygplatser, så hon såg fram emot de västerländska. Vi alla chillade med lite film/ serier tills maten kom. Efter att vi ätit en stund, så hände lite grejer. Tanten framför Sara lutade bak sin stol, vilket ledde till att hon klämde Saras arm mellan två olika stolar. Sara började tjuta. Samtidigt så råkade Nadja skjuta iväg sin bricka med mat, vilket ledde till att det rullade mat över hela flygplanet. Sallad kunde upphittas i skor och runt stolar, kyckling kunde man hitta på golvet och allt var en röra. Sara kunde inte sluta skratta. Therese som sov, blev väckt av Julia som peka på golvet. Therese tog en blick på golvet och sa bara en sak: Nadja!! Resten av resan gick ganska lugnt och vi landade i Helsingfors ca 8 timmar efter vi lämnat Dehli. När vi skulle gå genom säkerhetskontrollen i Finland så fastnade Nadja i tullen. Produkterna som hon köpt på bodyshop, innehöll för mycket vätska, så tullen tog nästan allt! Så surt!!! Nu var vi alla rejält trötta, men vänttiden till nästa flyg var minimal, så vi skyndade oss till vår gate. Vi fick en kort flygtur, men när vi kom fram i Sverige så var vi utmattade. Vår resa hem hade varit väldigt lång och vi längtade efter att få komma hem. När vi fått våra väskor så fanns det en sista dörr att passera. Där stod nu den svenska tullen med deras hundar. Nadja som fastnat vid nästan varje tull på vägen hem, var övertygad om att hon skulle bli stoppad. Men som tur var gick vi alla genom utan problem. Dock så råkade Sara köra över hundens tass. Stackars hund... När vi gått genom tullen så möttes vi av våra familjemedlemmar. Vid det här laget så var vi extremt trötta och hungriga. Vi kramade bara om varandra och sa hejdå, för första gången på länge. Vår resa var klar, vi hade överlevt och fått underbara minnen för livet!

Sista dagen!!!! Såå ledsamt! Vi kände inte för åka att hem! Kan man bara strunta i allt där hemma och börja om på nytt här?! Enligt Sara går det alldeles utmärkt, så länge hon får sin pizza från Bella Mia och cola. Som sista dag var det självklart att vi skulle iväg till stranden. Vi drog redan vid nio tiden och bestämde oss för att äta frukost därborta. Innan vi åkte fick Nadja en henna tatuering av en Namita, kvinnan i huset. Hon var väldigt skicklig och snabb med att göra fina mönster längs Nadjas handled. Tatueringen blev hyfsat bra, Nadja tog nog bort hennan lite för tidigt... Sara kunde inte hålla sig borta från att peta bort hennan. Vi badade så mycket som möjligt och tog in den vackra omgivningen en sista gång. Denna gång blev Sara och Nadja varnade för dåligt uppförande i vattnet. Antagligen hade de kommit lite för lång ut åt männens sida...så badvakten blåste för fullt på visselpipan och visade med armarna att de skulle flytta sig mer åt andra sidan. Vi hade helt enkelt kommit för nära en stor grupp killar och badvakten var troligtvis rädda för vår skull. Vi köpte de sista presenterna till våra familjer och sedan var det helt plötsligt dags att ge sig i väg. Tiden bara flög i väg. Typiskt. Vi hade kunnat stanna där hela dagen, men det gick tyvärr inte. Dock kändes det bra att lämna stranden eftersom vi äntligen skulle få ge pojkhemmet och kvinnocentret de grejor som vi köpt, i början av veckan. Vi mötte upp James och Sanjiy i Mapusa, som hade tagit med sig våra grejor. Vi åkte direkt till pojkhemmet för att lämna grejorna. På vägen fastnade vi för de väldigt väldigt långa sträckorna med folk som gick längs vägen. Vi förstod väldigt fort att det var en form av demonstration, då de gick med skyltar i luften. Denna demonstration var för den våldtagna kvinnan i Delih. Det var otroligt vackert att se så många människors engagemang! Det tog en bra tid för oss att komma fram eftersom demonstrationen var i vägen. Men det var lätt värt det!!!! Vi fortsatte förbi demonstranterna till pojkhemmet. Pojkarna i pojkhemmet hade vi hälsat på förra vecka, under "Happy hearts" veckan. Vi hade väldigt kul, men vi har troligtvis aldrig sett så här pass vilda pojkar. Så vi var lite nervösa över hur de skulle reagera. De första pojkarna gjorde vara att omringa bilen och när vi öppnade bagageluckan för att ta fram sakerna vi köpt, så hoppade de upp i bilen och ryckte i sakerna... Det såg ut som om de skulle kapa bilen.. Vi blev lite lätt skrämda.. Men vi tog modet till oss och delade ut sakerna till barnen. Sedan ställde, de ansvariga över hemmet, sk. "bröderna", upp pojkarna för att vi skulle ta kort. Julia berättade om de donerade, sedan rusade pojkarna runt som om en stor björn härjade omkring och skulle äta upp dem! Pojkarna började använda badmintonracken till att slå grus på oss och de andra. De tyckte dem visst var kul . Det tycket inte vi... Speciellt inte Julia som blev träffad i huvudet. Lite överväldigade, men nöjda över vårt arbete bestämde vi oss för att fortsätta till kvinnocentret. Där möte vi en livs levande "Cruela di Ville". Herregud, vad kan göra en människor så bitter!?" Vi kommer in till centret och träffar en "sister", antagligen var hon ansvarig över centret. När hon får syn på våra saker säger hon "Ohh, hahahaaa.. They won't last a day... They won't care about those silly things". Vi kollande alla snett på henne och till slut sa Nadja att hon bara var en elak surpuppa och att barnen säkert skulle bli jätteglada... på svenska självklart. När vi kommer upp till tredje våning av centret möts vi av de mest bedårande ungar som vi någonsin sett! Så otroligt söta!! "Hey Mame" sa dem när de samlats. De kollade nyfiket på oss och vi på dem. Vi började med att dela ut T-shirtar med Ale gymnasiums logga. T-shirten blev som en klänning, men de blev så söta och glada. Därefter delade vi ut dockorna alla spel och tandborstar. Deras hamnar var full av saker. Efter att vi tagit en massa kort sprang de runt och lekte. De sprang runt och rockade runt med rockringarna och lekte med doktor setet. De var så glada och försiktiga, inte alls som surpuppan sa. Vi kunde hela tiden höra henne i bakgrunden ropa "NO!" Usch, stackars barnen.. Men vi fortsatte leka med barnen och kände verkligen lycka av att se att de verkligen uppskattade det vi gjort. Helt orolig känsla! När det var dags att ge sig av, ville verkligen inte lämna dem. Efter kramar och många "Thank u Mame och thank u Didee" åkte vi i väg. Vi vill verkligen tacka Julias arbetskamrater som lyckats göra en stor skillnad för dessa barnen! Väl hemma började vi små packa, undersöka om vi verkligen skulle få plats med alla souvenirer i väskorna. Tjaa, vi kan väl säga att det gick hyfsat bra för Nadja. Vi käkade vår sista riktig indiska måltid, lite ledsamt var det allt trots det vanliga riset och curryn på tallriken. Vi var ensamma med ett par norskor i huset, resten av volontärerna var i södra Goa för helgen. Så vi umgicks lite med dem innan det blev dags för oss att göra oss i ordning för att lägga oss. Vi hade ju en väldigt lång resa hem. Sammanlagt 37 timmars resande innan vi är hemma i kära Sverige. Då räknas en 16 timmars väntan på Delihs flygplats.. bläääää! God natt Indien!

Eftersom vi inte var ett dugg sugna på ännu ett yoga pass klockan sex på morgonen avböjde vi snällt detta och sov lite längre istället. När vi gick upp vid 8:30 så var vi därför utvilade och glada (nästan iallafall). . Vid 9:30 var det dags att ta taxin till dagens destination- ett gammalt fängelse här i goa. Dock blev det en väldig fart på alla strax innan avfärd då vår söta taxi chaufför hade fångat en orm som han hade utanför, så alla ville ut och kolla- utom Julia. Någon skymt av ormen blev det inte men bilder och en video visades på mobiler och det var en stor pytonorm! Taxi chauffören hade blivit biten på handen och hans hand var stor som en tennisboll och alla blev vi lite rädda. Som tur var tog de ormen i taxin och åkte iväg och släppte ut den så vi slapp se den. . Efter det kunde vi lättade åka iväg mot fängelset i samma taxi som nyss kört en pytonorm. Galet! Framme vid fängelset upptäckte vi hur varmt det var när man väl var i solen och vi svettades, stånkade och stönade uppför de branta trapporna i värmen. Det var riktigt häftigt att se hur stort det var och där uppifrån kunde man se långt ut över havet. Vi fick också veta att det just i detta ögonblick befann sig ca 14000 fångar under oss som satt inspärrade. Det enda de fick se var lite av havet och mörkret. Det var hemskt att höra och vi kunde jämföra det med Sveriges fängelser för läääänge sedan. . När vi efter en stund var färdiga och skulle ta taxin mot nästa destination omringades vi av indiska killar som alla radade upp framför oss för att ta bilder med "de vita". De var helt galna och Sara, som irriterat ville sätta dem på plats drog upp kameran för att göra samma sak mot dom, men de reagerade helt tvärt emot! Alla blev helt till sig av glädje och drog och knuffades för att komma med på bild. Det blev lite motsatt effekt av vad vi egentligen ville ha kan man säga, men vad gör det! De stackars killarna var nöjda iallafall. Efter fängelset blev vi avsläppta i panjim där vi skulle få shoppa och gå på bio. Dock blev det inte så mycket av shoppingtur då den enda affär vi hann med var en butik som sålde saris. De andra i gruppen var mycket intresserade av dessa men vi kände oss lite uttråkade där i butiken och längtade efter lite mat. . Så blev det också. Efter saris butiken begav vi oss mot en vegetariskt restaurang som det var bestämt att vi skulle äta på. Alla andra tog standardrätten som var någon indisk rätt med ris och allt som tillhör, men vi ville inte ha mer indisk mat. Vi valde istället att beställa in lite pizza och var överlyckliga när den kom. Pizzan var god men till vår besvikelsen var även en simpel pizza med ost, stark. Det finns nog inget här i Indien som inte är starkt har vi kommit fram till. Det mesta av pizzan slank dock ner och vi kunde mätta och belåtna bege oss mot biografen. . Vi märkte ganska direkt att biograferna i Indien inte är lika våra hemma i Sverige. När man skulle gå in var man tvungen att gå igenom en säkerhetskontroll och därefter få sin väska genomsökt. Till vår besvikelse fick vi inte ta med våra kakor som vi hade i väskan. Biografen var dock väldigt fräsch och hade fräscha toaletter, något som man lär sig att uppskatta högt när man befunnit sig i Indien i ett par dagar. . Lagom till bion köpte vi popcorn och lite läsk. Riktigt gott, förutom Nadjas och Julias som hade ostsmak, ingen höjdare för Julia! Inne i biosalongen var det ganska kyligt och vi småfrös lite genom hela filmen. Det var en äkta Bollywood film som var väldigt bra. Dock fanns det ingen engelsk text så den enda som förstod någonting var vår koordinator namita. Gårdagens språklektion hade tydligen inte hjälpt så mycket, hehe... Det var väldigt annorlunda att gå på bio i Indien. Innan filmen började spelades nationalsången och alla var tvungna att resa sig upp under tiden och lyssna. Vi tyckte det var väldigt lustigt att se, det var vi inte vana vid haha! Stolarna var också väldigt annorlunda, de gick att luta bakåt och var riktigt sköna. Mitt i bion kom en oväntad paus och vi alla trodde att bion bara dog. Men det visade sig vara kissepaus. . Efter bion tog vi bussen hem igen. Det var intressant att testa på kollektivtrafiken i Indien då det var väldigt annorlunda. Bussarna var små och trånga och vid varje stopp så ropade de ut och försökte locka till sig resenärer, trots att de inte ens skulle åt samma håll. Detta kändes väldigt konstigt! Skulle man av fick man nästan hoppa av i farten för att stanna var tydligen onödigt. När vi kommit hem tog vi det lugnt som vi gör varje kväll. Detta inkluderar cola, dusch och kakor. Mums!

Vilken morgon! Fyyy! Nadja var den första av oss alla latmaskar att vakna. Efter en lång och sömnlös natt såg Nadja, som efter många försök, lyckades fokusera blicken på något mörkt och krypande på myggnätet över hennes säng. Alla andra vaknade av skrik. Sedan utbröt kaos. Alla skrek. På nätet låg en sjukt stor kackerlacka med lååånga antenner, som den äckligt viftade med. Såååå vidrigt! Låter löjligt, men som typiskt tjejer skriker vi och gömmer oss under våra täcken. Efter många om och men gick stora och tuffa Therese fram med en papperskorg. Hon höll den under kackerlackan samtidigt som Nadja försökte peta ner den med en vattenflaska. Det blev dock mer kast än petande med flaskan. Det tog ett tag innan vi fick ner den och Therese skämdes inte med att bekänna att hon ville att mamma skulle komma och ta bort det "onda". Till slut släppte Therese ut kackerlackan ut i det fria.

Halvt vakna och halvt omtöcknade var det dags för en lektion i Hindi. Vi fick lära oss en del praktiska fraser som kan vara användbara när man tar sig omkring i Indien. Efter en lärorik men lite långtråkig språklektion var det dags för en lektion i matlagning. Sara, Therese och Julia var väääldigt förtjusta över denna lektion......
Nadja är förmodligen den enda som kommer kunna laga indisk mat när vi kommer hem. Det blev Chapati (tunnbröd) och ägg masala (stark curry med kokt stekta ägg i...mums..) på menyn.

Det var en intressant och helt okej måltid, dock i liten mängd. På introduktions schemat stod en resa till Anjuna beach på tur. Där finns en stor marknad. Men eftersom att vi redan varit där och hellre ville göra något annat bestämde vi oss för att åka till vår favorit strand. Vi känner oss alla lite ångestfulla i nuläget över att vi snart inte kommer att kunna svalka oss i det underbara saltvattnet. Ångest för den svenska vintern. Vi vill helt enkelt försöka pressa in så mycket strand som möjligt i vårt schema.

Som alla andra gångerna var det helt underbart. Vad kan vara bättre än att ligga på en strand med sina underbara kompisar? Dock verkade det som om alla de äckligaste och vidrigaste männen i Goa hade samlats på just denna strand denna dag. Det var inte särskilt trevligt...

Vid sextiden drog vi oss hemåt. Vår jätte söta och underbara taxi chaufför kunde hämta oss och ännu en gång satte han på sina grymma skivor som vi kunde sjunga till på vägen hem. Älskar detta!

Duschen är nog den skönaste, men det jobbigaste delen under dagen. Innan duschen passade vi på att köpa ett stor pack med KitKat och andra paket med kex från den lilla "kiosken" utanför. Varje gång vi kommer dit för att handla tittar och flinar gubben bakom disken. "Do you really want more?!" sa mannen förvånat när Nadja plockade på sig lite sötsaker. Skamsen betalade Nadja för allt skräp och sedan gick vi hem och tryckte i oss all skit.

05:45 ringde klockan denna morgon. Yoga stod på schemat och vi var super trötta när vi nyvakna släpade oss ut i vardagsrummet där en tjock liten man stod och hälsade oss välkomna. Han var verkligen fyrkantig med en mage som stod rakt ut. Några smutsiga tunna mattor låg på golvet och vi slog oss ner på en varsin i det mörka kyliga rummet. Ingen av oss var speciellt bra på hela yoga grejen så vi var alla lite nybörjare när han drog igång med övningarna som vi skulle göra. När vi först såg gubben tänkte vi att hur det än skulle bli så var vi nog vigare än honom, men ack så fel vi hade. Den lilla gubben stod på alla fyra, hängde ut tungan och flåsade som en hund. Hur trötta vi än var kunde vi inte låta bli att skratta åt honom. . Vi upptäckte att de flesta av oss var sjukt oviga och framför oss på mattan låg den lilla gubben och rullade på sin stora mage med benen högt upp i luften. Det såg så lätt ut! Tänk er en gubbe med indisk accent, som om och om igen upprepade : "smile, you will be pretty, not smile you will be ugly". Vi kan väl säga att Julia och Therese var dom fulaste i hela rummet . Dom var väldigt morgon-trötta och såg ut att vilja döda gubben varje gång han sa detta... En timma senare kunde vi mörbultade slänga våra arma små kroppar i våra hårda sängar och somna ytterligare en timma innan det var dags för frukost och avfärd till gamla goa. . I taxin på väg till gamla goa, så skulle vi ta färgan över till andra sidan floden. Dock så hade en av båtarna gått sönder . Detta ledde till att vi fick sitta och vänta väldigt länge på att få komma över .. Askul och skit varmt!!!!! Väl på färgan så blev både Therese och Nadja sjösjuka. Det var bara Nadja som kunde komma ur bilen och få frisk luft eftersom Therese hade en moped vid sin bildörr och snällt fick sitta kvar . När färjan la in vid land åkte vi vidare till en gammal ruin. Det var en gammal portugisisk kyrka som efter många år förfallit.Byggnaden hade varit väldigt stor och hög, Men allt som nu fanns kvar var ett torn och delar av väggar . . Nästa stopp på vår resa blev en katolsk kyrka , som faktiskt stod upp. Den var väldigt vacker!! Vi fick berättat för oss att en man som kämpat för de kristna i goa låg i en kista som vi fick se inne i kyrkan. Kroppen hade bevarats så väl att han inte hade ruttnat något och en gång om året tog de ut kroppen för att man skulle kunna få se honom. I 400 år hade han varit död. Helt sjukt! . Efter besöket i kyrkan fick vi se ett museum men inget där inne var så jätte intressant. För det mesta stod vi vid fläktarna för att försöka svalka oss. Efter det fick vi äntligen bege oss hemåt med hungriga magar för att äta lite lunch. Vi var inställda på ris men till vår förvåning var det pannkakor. Det tråkiga var att de varken hade glass, socker eller sylt som vi är vana vid i Sverige, så denna måltid blev inte som vi hoppats på, men visst slank det ner. . Under eftermiddagen var det meningen att vi skulle åka på massage men vi var alldeles för trötta och osugna på det så vi valde att vila en stund och sedan åka in till mapusa för lite shopping till nära och kära. 2,5 timmar spenderade vi i staden och vi fick köpt det mesta som vi ville ha. Lite irriterade blir vi varje gång vi är inne på denna marknad då det springer kvinnor efter en som är väldigt hjälpsamma osv, men som man sedan inte blir av med utan tvingar en till att kolla på deras "shops" och köpa saker från dom. De senaste gångerna har vi fått säga till vissa av dom att vi vill handla för oss själva, för en svans som tjatar hål i huvudet på en med ordet "Madame" vill man inte ha. Sjukt skönt att äntligen få gå utan alla tjötande kärringar!!!! . När vi efter all shopping begav oss mot taxin kändes det så skönt! Vi hade äntligen fått köpt alla souvenirer hem. Vi satte oss nöjda och belåtna i taxin. Kvällen kunde inte sluta bättre, vi hade dunkande musik i taxin och halvsov nästan hela vägen hem. När vi väl var framme hemma blev det käk, sedan en lång dusch och en massa tjöt. Vi försökte lägga oss i tid men vi har aldrig riktigt lyckats med det hittills.

När vi vaknade var vi alla så trötta. Ingen ville riktigt gå upp ur sängen, så vi låg kvar en liten stund till. När vi alla lyckats pallra oss upp käkade vi frukost. Vi pratade med James vår koordinator om hur dagen skulle se ut, eftersom vi skulle få en introduktionsvecka...ironiskt nog under vår sista vecka, menmen. Vi och James kom fram till att vi inte behövde vara med denna dag. Eftersom vi redan var klara med vårt projekt och de andra som stannar längre går igenom det som vi redan gjort behöver vi inte alla delarna i introduktionsveckan. Så vi bestämde oss istället för att åka till stranden. Men James hann hejda oss innan vi åkte, eftersom han skulle hjälpa oss att köpa grejer till barnen på barnhemmet och på kvinnocentret, eftersom vi fått en donation med pengar från Julias jobb. Vi planerade lite vad vi skulle göra med pengarna och vi bestämde träff i Mapusa för shopping vid tre tiden. Efter vi planerat och pratat med James drog vi äntligen iväg till stranden, jippi!! När vi väl kom fram till stranden kände vi oss inte direkt så pigga. Vi la oss i solstolarna och halvsov ett tag. Efter ett tag bestämde sig Sara och Nadja iallafall att dom skulle ta sig ett dopp. Det hade inte hunnit bli så varmt ute och därför kändes vattnet mycket varmare än luften. Sara och Nadja låg i vattnet ett bra tag och kände inte riktigt för att gå upp. Menmen vi alla vill ju bada, så det var bara att gå upp och låta Therese och Julia ta över det sköna vattnet. Efter ett bra tag kom också Julia och Therese upp ur vattnet, så vi alla låg i skuggan och halvsov ett bra tag! Efter en del solande bestämde vi oss för att gå och shoppa i strandstånden. Vi alla fick köpt en hel del och var mycket nöjda. Det blev mycket prutande. Efter shoppingen beställde vi mat i cafét Del Mar. Vi alla tog grillad kyckling med naan bröd. Maten var mycket god och vi alla var mätta och belåtna. Inget ris denna gången! Efter vi käkat färdigt bestämde vi oss för att kolla lite mer i stånden och även då shoppade vi. När vi var färdiga med alla shopping, sol och bad begav vi oss in till Mapusa för att möta upp vår kontaktperson som skulle hjälpa oss att shoppa allt som vi bestämt till barnhemmet och kvinnocentret. Det vi fick shoppat var: tofsar, diadem och spännen till småtjejerna på kvinnocentret. Tjejerna fick även rockringar, badmintonrackets med fjäderbollar till, jätte söta dockor, doktorset, schampo, tvål, vaselin och målarböcker med kritor till. Pojkarna på barnhemmet köpte vi cricketrackets, badmintonrackets, fjädrar till, frisbee och tennisbollar med tillhörande spel. Det blev en hel del spring, men vi fick köpt allt vi ville köpa. Hoppas barnen blir nöjda! När vi kom hem var vi helt SLUT! Vi käkade och duschade. Därefter gick och la oss tidigt då vi visste att en tidig yoga lektion vid sex tiden väntade....härligt... Inte nog med står det en ylande hund utanför huset. Har har ylat varenda dag sedan vi kom hit. Han börjar klockan 21:00 och kör hårt fram till klockan 06:00. Vi tappade tålamodet redan samma dag som vi kom hit, men nu har det lixom blivit en del av kvällens bakgrundsljud. Helt enkelt väldigt mysigt, saknar inte Sveriges tysta kvällar..

Dagen började med att vi gick upp kl 7.00 . Vi var väldigt trötta och det kändes jobbigt att gå upp så tidigt på en ledig dag!! Men vi hade bestämt oss för att åka till Palolem beach, som ligger i södra Goa. En 2-3 timmars resa låg framför oss och vi var förväntansfulla! När vi kom fram så möttes vi av en underbar strand. Framför stranden så såg vi ett lugnt och blått hav . Underbart!! Vi gick fram och tillbaka på stranden tills vi hittade ett ställe vid namn Cuba café. Dom hade jättegulliga skyltar där det tex kunde stå: no drugs, only love and hugs ... Vi hittade inga solstolar på denna stranden, utan fick ligga på madrasser med handdukar över. Vi la de märkte till en konstig skylt vid strandkanten. På den stod det att det fanns en zon där bara kvinnor fick bada. Så fort en man gick in i det området så blåste en livräddare i en visselpipa. Dom blåste så hårt att vi trodde att dom skulle dö. Under nästan hela tiden som vi var i vattnet , så blåste dom i den där jäkla visselpipan !!Dock så fick vi kvinnor lov att bada överallt.. Både lunch och middag åt vi på cafét. Vi kände oss lite modiga så vi beställde in grillad kyckling. Mums!! Kort sagt så var det en fantastisk dag och vattnet var så skönt, att man aldrig ville lämna det !!

Denna dagen var vår första lediga dag sedan vi kom hit, så vi tog oss en välförtjänt sovmorgon. De andra volontärerna i huset åkte iväg tidigt på morgonen till en strand i södra goa ca 2,5 timmar här ifrån. Vi valde dock att stanna hemma då de skulle övernatta där osv. Vi kände nog att vi ville ta det lugnt vår första lediga dag och åka till vår favorit strand istället som vi hittat än så länge. . När klockan var runt 10-11 tog vi taxin till stranden för att ägna några timmar åt sol och bad. Taxi resan tog ca 45 minuter men här i Indien är det bara härligt att åka bil som vi nämnt tidigare. Under färden idag fick vi se skolbarn i full skolmundering på väg till skolan med sina ryggsäckar på ryggen. Vi var nog alla glada att vi slapp gå i värmen med de där kläderna. . På stranden låg vi ett par timmar och solade och badade, dock lite mer försiktigt denna gången då vi inte var så sugna på att bränna oss mer. Det slutade ändå med lite röda ryggar och ben men det är inget att göra åt. Solen här är så stark jämfört med hemma så det är väldigt svårt att undvika att bränna sig lite. Eftersom vi valde att stanna på stranden över lunchtid bestämde vi oss för att vi skulle våga oss på att äta ute för första gången sedan vi kom hit. Efter många om och men bestämde vi oss för att starta lite lätt med pommes frites. De var ganska osaltade men ändå så gott, det var inte ris!! Magen klarade sig bra och vi kunde lättade ta taxin hem igen. . Efter ca 1 timma hemma bestämde vi oss för att ta taxin in till mapusa för att shoppa lite. Dock hittade vi inget speciellt och vi köpte lite cola och chips och drog oss efter många om och men hem igen. På vägen hem passerade vi en trafikolycka. Först tänkte vi inte på det så mycket men sen såg vi att de hade spolat vägen och höll på och mätte osv på vägen. Vi insåg då att någon hade dött och vi mådde nog alla lite dåligt när vi tänkte på hur snabbt det faktiskt kan gå, speciellt som de kör här.När vi kom hem på kvällen satt våra koordinatorer ute i köket och hade väntat på oss med att äta middag, men eftersom vår taxi var lite sen urskuldade sig att de hade börjat äta. Ute i vardagsrummet satt vi sedan under kvällen och pratade lite med dom om lite allt möjligt innan vi sedan gick och la oss för en tidig nästkommande morgon.

Denna dag fick vi en välbehövd sovmorgon eftersom projektet inte började förens strax efter klockan ett. Trots det sov vi inte överdrivet länge och när klockan var nio var vi alla vakna, iallafall halvt. Till frukost skulle vi få rostat bröd med nutella, men precis som andra dagen var nutellan slut. Stekta ägg låg i en burk på bordet men ingen av oss var speciellt sugna på det eftersom vi inte vågade äta mjölkprodukter osv. Därav blev det rostat torrt bröd, med lite fryst smör smulat på. Halleluhja!

Under förmiddagen fick vi prata medFrederico, en spansk biolog som arbetar runt om i världen med sköldpaddor, som nu har anordnat ett sköldpaddeprojekt "Turtle Project". Vi fick en genomgång av olika sköldpaddor och fick lära oss om hur de lever och om hur människorna är på väg att utrota dem sakta men säkert. Anledningen till att vi fick denna genomgång var för att vi under dagen efter skulle få vara med under hans projekt som går ut på att lära barnen om sköldpaddors utsatthet osv. Frederico hade gjort ett väldigt fint spel där barnen fick ha roligt och spela, samtidigt som de fick ny kunskap om sköldpaddor. Det var väldigt intressant att få lära sig, speciellt när vi kom på att vi hade varit på den kända skölpaddebeachen bara dagen innan.

Efter en intressant men svettig genomgång fick vi vila lite på vårt rum samt äta lite lunch, därefter åkte vi iväg till dagens projekt- ett barnhem för pojkar.

Vi välkomnades av fina små pojkar som sjöng en vacker välkomstsång på engelska. Alla fick vi en egendomlig känsla när vi såg barnhemmet och alla föräldralösa/övergivna pojkar. Atsika, en av vår huvud-koordinator, brättade att de flesta barnen kommer från splittrade hem där unga pappor inte vill ha sina barn. Sexualundervisning är väldigt begränsad I landet, vilket leder till stor okunnighet.

Vi kände oss otillräckliga. Vi ville så gärna ta hand om alla dessa barn. Alla pojkar tävlade om vår uppmärksamhet. Deras blyghet som först i början var stor, bleknade och de började hoppade och ståheja. De var alla så glada och ivriga över våra lekar och blev väldigt tävlingsinriktade. De var så kul att se ungarna engagerade och entusiastiska. Vi fick självklart se hur pojkarna levde, vilket var väldigt fint men primitivt. De hade inga sovrum utan sov i en ganska stor sal på madrasser, och själva huset var inte så jätte stort.

De var väldigt gulliga allihop och ville hela tiden bjuda på alla möjliga sorters kakor och andra ätbara saker. Lite rädda för magproblem tryckte vi ner sötsakerna diskret i väskorna.

Därefter lekte vi lite lekar och började med något som liknade beer-pong. Ett långbord stod framme och vi alla fick studsa pingisbollar och försöka sätta någon av de tre muggar som fanns. Den som vann skulle få ett pris. Efter denna lek var alla barnen uppspelta. Eftersom vi är flest svenskar här blir det lätt att det är vi som sköter sången vid lekar när det behövs, och "Små grodorna" kan vi snart sjunga i sömnen. Vi skulle visa barnen något typiskt och bestämde oss för att sjunga och dansa runt "stången". Det var såå kul att se dessa barn skutta som grodor och sjunga på svenska/indiska!! De förstod nog inte att vuxna människor i Sverige höll på med sånt här.

Till vår glädje bestod dagens projekt mest av inomhuslekar då det var väldigt varmt ute och att Sara och Therese bränt sig väldigt mycket, trots ton av solskyddsfaktor.
Mot slutet blev det dock lite lek ute och de flesta av oss var väldigt trötta och varma. Dagens projekt slutade med lite presentutdelning till barnen, som vi gör varje dag. Green Lion har köpt juice, kex, tvål och pennor mm som de ger till alla barnen på de olika projekten. Detta verkar uppskattas högt bland barnen, speciellt när det blir godsaker till dom.

Vi alla fyra uppskattade dagen jätte mycket. Det var väldigt intressant att få se lite hur barnen lever tillsammans på ett barnhem utan sina föräldrar, då de barn vi tidigare har träffat har bott i slummen med sina föräldrar. De verkade vara en sammansvetsad skara, men man kunde märka rivaliteten som uppstod mellan dom när det kom till tävlingar, De var ju trots allt pojkar!


Taxiresan hem var väldigt trevlig med musik som taxi chauffören fixat för oss. Den gamla gubben som körde kallade sig för den indiska dj:n och ville gärna underhålla oss på vägen hem... Skit härligt! Vi lyssnade och sjöng med till bl.a. Enrique Inglesias "Tonight I'm fucking u" vilket blev en stor chock för de flesta att den inte var den censurerade versionen...vi är ju trots allt i indien..? Våra koordinatorer kunde inte heller hålla sig från att dansa och rörde sig till musiken diskret i framsätet. Vi har nog alla börjat vänja oss vid indiernas galna sätt att köra så vi kan nu slappna av och njuta av omgivningen. Varje dag får vi se något nytt och spännande som förvånar oss lika mycket varje gång. Dagens händelse var att få se en man med hjälm samt en hund i koppel. Inget av detta är nämligen vanligt att se här i Indien.

Efter att vi hade kommit hem och vilat oss en stund kom Atsika, som kommer från Sri Lanka in till oss med sin dator och satte på en video. Det visade sig vara hans bröllopsvideo. För åtta veckor sedan gifte sig Atsika med en kvinna som han tidigare aldrig träffat.. det var ett arrangerat äktenskap. Han berättade att han varit tvungen att ge upp sin franska kärlek, som han tidigare träffat under volontärarbete. Nadja frågade om han var nöjd med äktenskapet, då hans fru såg väldigt söt ut. Han tystnade och började sedan prata om helt andra saker...det var helt enkelt hans svar på hennes fråga. Innan han gick sa han "Ni har tur som inte har en liknande kultur".

Pga. av alla demonstrationer för den våldtagna indiska kvinnan som avled för ett par dagar sedan, blev det inte skölpaddsprojektet av...väldigt tråkigt! Det var något som vi faktiskt sett fram emot och som verkade intressant. Förhoppningsvis kan vi börja projektet på fredag. Under dagen kommer de flesta affärerna att vara stängda samt att det troligtvis inte kommer att gå några taxis eller bussar. Troligtvis kommer dagen alltså att bli ganska långdragen. Vi får helt enkelt vänta och se hur det blir, men förhoppningsvis ska vi nog kunna underhålla varandra.

Idag gick vi upp klockan sju på morgonen för att göra oss iordning för vår första dag på volontärarbetet. Efter frukosten som bestod av nutella och rostat bröd, MUMS!!! Drog vi iväg med våran taxibil och egna chaufför till slumen. Vi kom till en plats som såg ut som ett krigsfält. Deras "hus" var som plockepin med några filtar som tak. Dom vi träffade tog av sitt så kallade tak för att ge oss något att sitta på, det kändes som vi tog deras hem. Efter att vi pratat och hälsat på alla mammor, pappor och barn gav vi barnen namnskyltar. Vi drog sedan igång med lekar. . Vissa lekar var lugna medan andra var helt galna. Dom slog i princip ner varandra, men de lekte fortfarande på skoj. Vi blev lite förvånade om man säger så. Det var tydligen en vanlig lek som dom ofta lekte. Efter alla lekarna pratade vi om olika länder och målade deras flaggor. Det gick tyvärr ingen vidare då barnen ville måla lite hur som helst. Vi kan kalla det frihand om man säger så... Sveriges flagga kunde vara gul och blå men den kunde också ha flera andra färger och mönster. När vi var färdiga med dom olika länderna var det våran tur att dela ut tandborstar och tandkräm. Vi berättade för barnen hur viktig munhygienen är. Dom gillade inte doktorer eller tandläkare sen innan, så efter vår information tror vi att dom borstar järnet! Innan vi skulle åka tillbaka tog vi kort med alla barnen och spelade in små video snuttar. . Eftersom Therese och Nadja inte fick plats i bilen tillbaka, beroende på att killarna som åkt moped till slumen åkte med i bilen hem, blev dom erbjudna att gå in närmare folket i slumen och se hur dom levde. Dom fick smaka på honung som männen i slumen bokstavligen jagat i djungeln. Det gjorde dom för att sälja och tjärna pengar. Nadja och Therese blev erbjudna att köpa, men vad skall man göra med en liter honung??! Efter att dom blivit bjudna på honung fick dom se hur dom lagade mat i sin eldstad och där var dom i fullt sjå med att showa med grönsaker i öronen och bröd i ansiktet. Dom trodde nog att dom var roliga.. Therese och Nadja uppskattade dock deras charm. När vi alla väl var tillbaka i huset gick vi in och tvättade av oss, vilade, käkade och bestämde oss för att åka till en marknad i staden Mapusa. Vi ville köpa lite indiska kläder och kolla runt lite vad staden hade att erbjuda. Vi tog taxin in till stan och under turen guidade vår chaffis oss och stannade över allt när vi tog upp våra kameror. Han kunde tvärnita när bilar var bakom och kunde backa när bilar kom bakifrån. Sara skrek till när hon såg ett bamse-svin och då tvärnitade han och började backa på en trafikerad väg. Han gjorde allt för att Sara skulle få sin bild på svinet. Efter det vågade inte Nadja som satt fram i bilen ta upp sin kamera. Hon var livrädd att det skulle orsaka en trafikolycka. Vi alla kände att vi såg döden i vitögat. .. När vi väl kom fram till Mapusa kunde vi släppa klumpen i magen över att vi skulle dö. Vi kom till slut in till marknaden och där började shoppingen. Sara och Nadja blev helt plötsligt mästare på att pruta. Dom lyckades med allt även om dom fick de onda ögat av många. Vi köpte lite indiska kläder och väskor. Vi gick helt klart nöjda från marknaden. Vi började dra oss tillbaka dit chaffisen hade släppt av oss. Men när vi inser att våra mobiler inte kan ringa inrikes samtal dog vi långsamt... Hur i hela friden skall vi ta oss hem? Det började bli mörkt och vi såg bara fler och fler militärer i området. Dom hade k-pistar och såg inte så värst vänliga ut. Men vi tog en chansning och gick och kollade om någon taxi chaffis kunde vår väg hem.. Det vår inte lyckat, vi fick inga glad besked. Vi fick gå till affären i närheten och chansa på att dom hade en telefon och där vände vår otur äntligen. Vi fick tag på en taxi som kunde vår väg hem. Det blev samma chaffis som vi hade på vägen dit, men vi var glada ändå. Vi väntade utanför affären i tjugo minuter, det gick ganska fort och under tiden fick vi en fin show med fyrverkerier. Det var ju trots allt nyårsafton. . När vi väl kom hem tog vi en låååång dusch och efter det satt vi och mös in det nya året med varm cola, chips och ostbågar. Det var ju vår första dag här så vi vågade inte riktigt gå ut själva efter alla varningar vi fått från vår så kallad "nya familj". Vi firade in det nya året ca: fem och en halv timma innan alla där hemma i Sverige firade. Vi hade haft en toppen dag och somnade med ett leende på läpparna.

Vi samlades på Landvetter kl 11 på lördagen den 29 december. Det här var början på vår långa resa. Alla var vi lite smått nervösa men förväntansfulla över resan. Oroliga över att ha lite för mycket packning letade vi som galningar efter en våg och hittade till slut en stor våg att väga våra väskor, och vi kunde lyckligtvis pusta ut- vi klarade maxvikten!