Sista dagen!!!! Såå ledsamt! Vi kände inte för åka att hem! Kan man bara strunta i allt där hemma och börja om på nytt här?! Enligt Sara går det alldeles utmärkt, så länge hon får sin pizza från Bella Mia och cola. Som sista dag var det självklart att vi skulle iväg till stranden. Vi drog redan vid nio tiden och bestämde oss för att äta frukost därborta. Innan vi åkte fick Nadja en henna tatuering av en Namita, kvinnan i huset. Hon var väldigt skicklig och snabb med att göra fina mönster längs Nadjas handled. Tatueringen blev hyfsat bra, Nadja tog nog bort hennan lite för tidigt... Sara kunde inte hålla sig borta från att peta bort hennan. Vi badade så mycket som möjligt och tog in den vackra omgivningen en sista gång. Denna gång blev Sara och Nadja varnade för dåligt uppförande i vattnet. Antagligen hade de kommit lite för lång ut åt männens sida...så badvakten blåste för fullt på visselpipan och visade med armarna att de skulle flytta sig mer åt andra sidan. Vi hade helt enkelt kommit för nära en stor grupp killar och badvakten var troligtvis rädda för vår skull. Vi köpte de sista presenterna till våra familjer och sedan var det helt plötsligt dags att ge sig i väg. Tiden bara flög i väg. Typiskt. Vi hade kunnat stanna där hela dagen, men det gick tyvärr inte. Dock kändes det bra att lämna stranden eftersom vi äntligen skulle få ge pojkhemmet och kvinnocentret de grejor som vi köpt, i början av veckan. Vi mötte upp James och Sanjiy i Mapusa, som hade tagit med sig våra grejor. Vi åkte direkt till pojkhemmet för att lämna grejorna. På vägen fastnade vi för de väldigt väldigt långa sträckorna med folk som gick längs vägen. Vi förstod väldigt fort att det var en form av demonstration, då de gick med skyltar i luften. Denna demonstration var för den våldtagna kvinnan i Delih. Det var otroligt vackert att se så många människors engagemang! Det tog en bra tid för oss att komma fram eftersom demonstrationen var i vägen. Men det var lätt värt det!!!! Vi fortsatte förbi demonstranterna till pojkhemmet. Pojkarna i pojkhemmet hade vi hälsat på förra vecka, under "Happy hearts" veckan. Vi hade väldigt kul, men vi har troligtvis aldrig sett så här pass vilda pojkar. Så vi var lite nervösa över hur de skulle reagera. De första pojkarna gjorde vara att omringa bilen och när vi öppnade bagageluckan för att ta fram sakerna vi köpt, så hoppade de upp i bilen och ryckte i sakerna... Det såg ut som om de skulle kapa bilen.. Vi blev lite lätt skrämda.. Men vi tog modet till oss och delade ut sakerna till barnen. Sedan ställde, de ansvariga över hemmet, sk. "bröderna", upp pojkarna för att vi skulle ta kort. Julia berättade om de donerade, sedan rusade pojkarna runt som om en stor björn härjade omkring och skulle äta upp dem! Pojkarna började använda badmintonracken till att slå grus på oss och de andra. De tyckte dem visst var kul . Det tycket inte vi... Speciellt inte Julia som blev träffad i huvudet. Lite överväldigade, men nöjda över vårt arbete bestämde vi oss för att fortsätta till kvinnocentret. Där möte vi en livs levande "Cruela di Ville". Herregud, vad kan göra en människor så bitter!?" Vi kommer in till centret och träffar en "sister", antagligen var hon ansvarig över centret. När hon får syn på våra saker säger hon "Ohh, hahahaaa.. They won't last a day... They won't care about those silly things". Vi kollande alla snett på henne och till slut sa Nadja att hon bara var en elak surpuppa och att barnen säkert skulle bli jätteglada... på svenska självklart. När vi kommer upp till tredje våning av centret möts vi av de mest bedårande ungar som vi någonsin sett! Så otroligt söta!! "Hey Mame" sa dem när de samlats. De kollade nyfiket på oss och vi på dem. Vi började med att dela ut T-shirtar med Ale gymnasiums logga. T-shirten blev som en klänning, men de blev så söta och glada. Därefter delade vi ut dockorna alla spel och tandborstar. Deras hamnar var full av saker. Efter att vi tagit en massa kort sprang de runt och lekte. De sprang runt och rockade runt med rockringarna och lekte med doktor setet. De var så glada och försiktiga, inte alls som surpuppan sa. Vi kunde hela tiden höra henne i bakgrunden ropa "NO!" Usch, stackars barnen.. Men vi fortsatte leka med barnen och kände verkligen lycka av att se att de verkligen uppskattade det vi gjort. Helt orolig känsla! När det var dags att ge sig av, ville verkligen inte lämna dem. Efter kramar och många "Thank u Mame och thank u Didee" åkte vi i väg. Vi vill verkligen tacka Julias arbetskamrater som lyckats göra en stor skillnad för dessa barnen! Väl hemma började vi små packa, undersöka om vi verkligen skulle få plats med alla souvenirer i väskorna. Tjaa, vi kan väl säga att det gick hyfsat bra för Nadja. Vi käkade vår sista riktig indiska måltid, lite ledsamt var det allt trots det vanliga riset och curryn på tallriken. Vi var ensamma med ett par norskor i huset, resten av volontärerna var i södra Goa för helgen. Så vi umgicks lite med dem innan det blev dags för oss att göra oss i ordning för att lägga oss. Vi hade ju en väldigt lång resa hem. Sammanlagt 37 timmars resande innan vi är hemma i kära Sverige. Då räknas en 16 timmars väntan på Delihs flygplats.. bläääää! God natt Indien!