Flygresan, 29-30 December 2012
Vi samlades på Landvetter kl 11 på lördagen den 29 december. Det här var början på vår långa resa. Alla var vi lite smått nervösa men förväntansfulla över resan. Oroliga över att ha lite för mycket packning letade vi som galningar efter en våg och hittade till slut en stor våg att väga våra väskor, och vi kunde lyckligtvis pusta ut- vi klarade maxvikten!
Därefter checkade vi in och allt gick ganska snabbt. Vi köpte en varsin macka och satte oss och åt utanför gaten. Helt plötsligt var det dags att gå på planet och vi fick skynda oss att springa på toa innan planet skulle gå. Därefter kunde vi lättade gå på planet och såg att det var väldigt litet. Vi fick inte platser bredvid varandra men Julia, Sara och Therese satt i närheten av varandra i alla fall, medan Nadja hamnade en bit ifrån helt ensam bland främlingar. Det var lite tråkigt men vi kände att det var okej eftersom flygresan endast skulle ta oss till Helsingfors, vilket tog en timma. Allt gick bra förutom att Sara spillde juice på kinesen bredvid henne.
Väl framme i Helsingfors behövde vi inte hämta våra väskor eftersom vi skulle få ut dom i Dehli. Vi satt oss vid ett café där det skulle finnas gratis internet, det stämde dock inte för ingen av oss kunde koppla upp mobilen, så besvikna fick vi överge tanken om att kolla Facebook eller att blogga.
När vi kollade på våra biljetter insåg vi att vi inte skulle få sitta bredvid varandra på nästkommande flygtur heller som var över 6 timmar lång. Vi var väldigt besvikna över detta eftersom vi hade betalat extra för att de skulle fixa platser bredvid varandra. Vi bestämde oss därför för att gå till informationen för att se om det gick att ändra på våra platser. Detta visade sig dock inte vara det enklaste och fram och tillbaka virrade vi runt på hela flygplatsen utan resultat. På en informationstavla såg vi att det skulle ligga på anda sidan så helt ovetandes gick vi igenom dörrarna med texten utgång på. När vi kommit igenom insåg vi att hjälp!?.. det gick inte att komma tillbaka in igen. Med lite panik fick vi fråga två vakter om hur vi skulle komma tillbaka. De var två bittra män som inte verkade vilja hjälpa till alls och de verkade rädda för att prata engelska. Till slut kom vi runt och vi fick åka upp och checka in igen och gå igenom tullen. Tråkigt nog hade några av oss precis köpt lite att dricka, så det fick slängas innan tullen.
Therese fastnade i tullen men efter en kroppsvisitering så kom även hon igenom . Vi insåg senare att den jädrans informations disken fanns precis var vi befunnit oss hela tiden. Irriterade och sura gick vi fram och bad om hjälp. De fixade felet med en gång och vi gick därifrån nöjda och glada. Go Finnair!!
Efter en lång väntetid gick vi till gaten där planet skulle gå ifrån. Redan där kunde vi se vilken destination vi skulle till. Bänkarna var fyllda med indier med både saris och turbaner. Det fick oss nog att förstå ännu lite mer vad vi faktiskt gett oss in på. Därefter fick vi äntligen komma på planet som skulle ta oss till Indien. Planet var så mycket större än det vi flög med innan. Tre rader fanns det med många toaletter tillgängliga vilket vi nog alla tyckte var skönt.
Vi fick en go filt, en liten kudde samt en tv-skärm där man kunde välja själv vilket tv-program eller film man ville se. Detta räddade vår resa från att bli olidligt lång och tråkig. Therese och Julia mös med hart of Dixie och cola medan nadja och sara sov lite från och till mellan olika filmer och spel. Maten på flygplanet var ganska god, kyckling med ris serverades. En liten unge som satt framför Sara och Nadja hoppade, skrek, snorade och var allmänt störig. Hon tog sina kletiga fingrar på Saras skärm och startade om filmen Sara och Nadja kollade på. Dom blev lite smått förbannade eftersom spolnings knappen sög och ungen gjorde om detta ett antal gånger. Mamman och pappan verkade inte fatta att deras unge behövde "spärras" fast i stolen. Men efter många onda blickar från Sara och Nadja tryckte dom ner ungen i stolen. Men det varade typ bara en timme av den totalt sju timmars långa resan. Suck...
Efter en lång, men förvånansvärd bra flygtur var vi framme i det efterlängtade Indien ( Dehli). Redan vid avstigning kunde vi märka en helt annorlunda kultur jämfört med vår. Hela och då menar vi hela, flygplatsen var täckt av en gul, orange, röd heltäcknings matta. Undra vilka som är tvungna att hålla den ren!? Människorna stirrade, framförallt männen, som om vi var en gående cirkus och de flesta kvinnorna gick i traditionella indiska kläder, Sari. Det gick många män med sik -"mössor", mustascher och smycken. "Vakterna" på flygplatsen gick i militärkläder och stora vapen över axlarna, väldigt nonchalant... Det gick inte att undgå att stirra lite.. Efter att ha hämtat och checkat in vårt bagage ytterligare en gång, blev vi kontrollerade av tullen. Där fick endast kvinnorna gå in i ett litet bås för en snabb genomsökning, medan männen blev genomsökta utanför. Första tecknet på ett icke jämställt land.
Efter ett par timmars väntande klev vi på det sista planer till vår slutgiltiga destination, dock väntade en timmas väntande i flygplanet i Bombay. På flygplanet mötte vi flera skumma män, troligen från Iran, som nästan såg besatta ut när de kollade på oss. Under hela resan satt de och stirrade och var smått äckliga. Flygvärdinnorna var vackra i sina Saris. Flygningen var...hmm...tja, lite annorlunda... Landningarna kunde helt plötslig bara komma...och då gällde tvärnit!
Vi fick hålla varandra hårt i händerna men tillslut var vi framme i Goa! Värmen som strömmade in i planet när de första passagerarna klev ut var underbar! Ingen kyla de närmaste två veckorna framöver! Vi hann knappt in på flygplatsen innan svetten började rinna.. Från flygplatsen såg vi all djungel och även små slum områden. Det var en väldigt annorlunda syn. Längtan av att komma fram till Green Lions huvudbyggnad fick oss att skynda ifrån flygplatsen så fort som möjligt! Vi plockade upp alla tjugo väskor och växlade till indiska rupies. Vi fick stora stora buntar med flera buntar rupies...vad rik man kände sig! På flygplatsen behövde alla gå på toaletten, något som vi alla fruktade väldigt mycket.. "Äntligen" skulle vi få se de små hålen till det som tydligen kallas för toalett... Under hela vår resa diskuterade vi om hur det ska gå till under toalett besöken... Är hålen små, stora? Kommet vi träffa hålet eller ej? Kan man trilla i, eller inte? Hur i helsike ska detta gå till??! Men vår fruktan var förgäves, det fanns inga hål...istället fanns äckliga och smutsiga toalettstolar som troligtvis var äckligare än hålen i marken. Fast det vet vi ju egentligen inte, det återstår och se... Vi fortsatte ut för att hitta vår chaufför. Där fick vi se en mörk, liten och super glad man med en lapp med våra namn på. Nu kändes själva volontärresan riktig. Nu var vi på väg för att hjälpa dessa som arbetar för Green Lion, yeeiih!
Vi möte upp ytterligare en tjej från USA, Helen , som också började sin volontäresa denna dag. Alla vi hade med oss en stor resväska och en mindre resväska som handbagage medan Helen endast hade en ryggsäck...hmmm, lite pinsamt kändes det när hon kastade en blick över vår hög med väskor. Sanjiy, en av koordinaterna som följde med till flygplatsen , tryckte med möda in alla väskor i bagageutrymmet och satte sig själv i den lilla lilla utrymme som fanns kvar. Bilresan till boendet var en läskig upplevelse. Det finns i princip inga regler att följa, det gäller helt enkelt att trycka på gasen och bromsen samtidigt...tuta och utmana ödet med livsfarliga omkörningar... Störst först!!Här får alla körkort till och med de dem som inte bör ha körkort...typ tioåringar och hundraåringar, Helt galet! En gång under resan bromsade chauffören så hårt så att resväskorna halvt flög i väg och träffade stackars Julia i huvudet. Sanjiy som redan satt inklämd hamnade under väskorna. Men som tur var gick det bra, dock förlorade lilla Julia några tusen hjärnceller. Vi tror att det var Julias järnrör i ryggen som räddade henne. Än så länge har vi alla överlevt.. Själva resan och alla intryck var överväldigande. All djungel och alla slumområden fick oss att tänka "Vad fan har vi gett oss in i?!" Allt var så annorlunda och efter en lång resa hit kände vi oss överkörda av alla intryck och all fattigdom. Vi insåg hur långt hemifrån vi verkligen var. Men vi höll inställningen och humöret uppe. Det var ju bara vår första dag. Alla brukar ju tycka första dagen är jobbig...eller?? Efter en fartfylld resa kom vi till slut fram till det hus som vi ska tillbringa vår tid de närmsta veckorna. Vi blev välkomnade och välsignade av husets kock, Latka. Hon stod vid husets framsida med rökelse och röd/och gul pulverfärg. Vi fick fina, traditionella prickar på pannan. Väldigt trevligt! Därefter fick vi en snabb rundtur och de visade oss vårt rum. Som tur var fick vi alla ett och samma rum. Lite trångt, men väldigt mysigt. Sängmadrasserna var dock hårda som träplankor, men vad gör det när det är 30 gradet varmt. Therese och Nadja tog snabbt dubbelsängen som fanns i rummet. Över sängen fanns ett gult myggnät, därav fick sängen namnet Love-nest . Sara och Julia fick helt enkelt ta enkelsängarna. Resten av huset var rätt så enkelt, lite slitet men vi nöjde oss. Problemet var dock toaletterna. De var inte direkt äckliga, men det kändes lite jobbigt att dela toalett med åtta andra personer i huset. Som tur var fanns en riktig toalett, inget hål! Det fanns människor i huset hela tiden vilket också kändes lite jobbigt...men som sagt, det var vår första dag. Allt kändes lite små jobbigt. Vi fick vår första traditionella indiska måltid, curry gryta ned linser. Skit gott! Lite spicy dock...alla indier skrattade åt våra känsliga smaklökar. Innan vi fick gå och vila gick vi snabbt igenom regler och vad projektet handlade om. Dem gjorde en schema ändring, som innebar att vi istället skulle få arbeta mer mer utsatta barn och på slumområden. Detta innebar också att vår introduktions vecka skjuts upp en vecka. Men allt kändes ändå bra och vi var nöjda hur allt löste sig. Det lät faktiskt mer spännande att få komma ut till slummen än att arbeta på ett och samma barnhem. Dock vi ska även få besöka och arbeta på barnhem i några dagar. Efter all information var vi helt färdiga. Sömnen tog över och vi slocknade med än gång...
Kommentarer
Trackback
